Sök
  • Magnus Lundborg

Vilda Patagonien

Reseberättelse

Lugnt och varsamt gled jag ner från den låga ribbåten. Ner i den kalla Sydatlanten. Jag började långsamt simma mot valarna som jag bara kunde skymta från ytan. Vattnet hade en grönblå nyans precis som på den svenska västkusten. Det var grunt. På bottnen kunde jag se kelp dansande med strömmen. Allting var kusligt likt Sverige.

Är det några valar som har fascinerat mig mer än några andra så är det rätvalar. Jag kan inte riktgt sätta tummen på vad det är, men hela deras attribut och beteende vilar det något magiskt över.


I Atlanten finns det 3 stycken olika rätvalar. Grönlandsval, nordkapare och sydkapare. De två sista är de som har intresserat mig mest de senaste åren.


En gång i tiden simmade enorma nordkapare i stora antal i Nordsjön. Tyvärr var denna art en av de första (av de stora valarna) att bli förföljd och jagad av människor. Hårt jakttryck ledde till artens försvinnande från Nordsjön. Denna historia har upprepats över hela nordkaparens utbredningsområde.


Trots förbud mot jakt så har inte nordkaparna kommit tillbaka till våra nordsjökuster. Även viktiga parningsområden och kalvområden har blivit exploaterade. Ett av dessa områden återfinns i det idag ockuperade Västsahara, som just nu är trafikerat av EU's fiskeflotta.


Idag räknas det östliga beståndet av nordkapare vara utrotade. I alla fall funktionellt utrotade.


Mina drömmar om att få se nordkapare i Nordsjön ser ut att få bli just drömmar.


Så i hopp om att få se en rätval i Atlanten, begav jag mig 13.000km hemifrån till södra Argentina. Patagonien är antagligen den bästa platsen i världen för att skåda rätval på. Sydkaparna har gjort en fantastisk återhämtning från valjaktens dagar och varje år flockas det ett stort antal valar till Patagoniens grunda kuster.


Med ett speciellt fotograf-tillstånd utfärdat av myndigheterna så var mitt mål med resan att få fridyka med stydkapare.


-


Expeditions första dag började med lugnt väder och nära möten.


Efter någon timmas båtfärd söderut, fick vi syn på en hona med en kalv som verkade vara tillräckligt lugna för att rangern från myndigheterna skulle låta mig stiga ned i vattnet.


Lugnt och varsamt gled jag ner från den låga ribbåten. Ner i den kalla Sydatlanten. Jag började långsamt simma mot valarna som jag bara kunde skymta från ytan. Vattnet hade en grönblå nyans precis som på den svenska västkusten. Det var grunt. På bottnen kunde jag se kelp som dansande med strömmen. Allting var kusligt likt Sverige.


Efter några sekunder av långsam simning fick jag tillslut syn på den stora honan. I dålig sikt som denna, ville jag inte pusha ögonblicket för hårt så jag valde att avvakta för att se hur de reagerade. Efter några minuter av stark iakttagelse från den beskyddande honan så dök plötsligt kalven upp strax intill mig. Honan låg kvar vid ytan på samma ställe och iakttog oss nograntt.


Kalven i sin tur var inte alls försiktig eller återhållsam. Under drygt 40 minuter så hade vi ett möte som jag aldrig kunnat drömma om. Kalven sökte hela tiden närhet. Den simmade strax under mig, sedan bredvid mig med bara någon meters marginal. När jag sedan var på botten så simmade den snett över mig. Under mina år som fridykare har jag aldrig varit med om något liknande. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna under ytan, men uppdraget att fotografera dom vägde i stundens hetta mera. Väl tillbaka på båten så brast det och tårarna fick rinna fritt.


Efter några dagar till sjöss fick vi syn på våran första vita (leucistiska) sydkapare. Leucism är inget ovanligt bland sydkapare, men det brukar vara svårare att komma nära dem under vattenytan. Mammorna verkar vara betydligt mer beskyddande. Som tur var verkade detta par vara lugna och havet låg platt, så vi tog chansen.


När jag kom ner under vattenytan märkte jag direkt att den redan dåliga sikten har försämrats ordentligt. Det var fortfarande en fin färg, men siktavståndet var inte mer än några meter.


Dyket började helt utan valar. Sikten gjorde det svårt och jag var hela tiden tvungen att vända mig om för att kommunicera med båten. Men som från det tomma intet dök den tillsist upp. Den vita sydkaparen. Mötet varade bara i någon minut, men var helt otroligt. Aldrig någonsin har jag sett en sådan vacker varelse. Den simmade långsamt i cirklar runt mig och min dykpartner, tills den tillslut åter försvann i det partikelrika vattnet igen.


Min resa till Patagonien och de fantastiska sydkaparna kommer för alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Jag hoppas kunna återvända dit en vacker dag. Jag hoppas även att jag en dag skall få se Nordkapare i Nordsjön.



Kamera: Sony A7Riv - Sony 12-24 f4 G - Easydive Leo3wi


+

77 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla