Sök
  • Magnus Lundborg

Valjakt på Island

Uppdaterat: 3 nov.


Under de gångna veckorna har jag befunnit mig på Island där jag dokumenterat jakten på sillval. Jag blev anlitad av organisationen Hard To Port som befunnit sig på plats för att dokumentera jakten de senaste 9 åren. Det här året ville man ta dokumentationen ett steg längre.


Innan jag beskriver projektet i detalj så tänkte jag berätta lite mer om valjakt på Island. Det finns ingen lång tradition av valjakt på Island. Tvärtom… det är ganska ny ”tradition” som mest finns inom en företagsfamilj.


Den kommersiella valjakten tog först fart efter andra världskrigets slut. Då bildades företaget Hvalur HF av den nuvarande ägaren Kristian Loftssons pappa. Man köpte en före detta amerikansk militärbas i Hvalfjördur och gjorde om den till valjaktstation.


Man har från början fokuserat jakten på stora valar, framför allt sillvalar och sejvalar.


Harpunerna som används i jakten är försedda med en granat längst fram. Den skall explodera när den tränger in i köttet på valen. Utan denna uppfinning hade man aldrig kunnat jaga de största valarna. Den är även tänkt att minska lidandet hos valen (mer om detta senare).


Jag blev kontaktad av Hard To Port för drygt 6 månader sedan. De var intresserade av att få nya perspektiv på valjakten. Vi växlade lite olika idéer och började sakta planera för att försöka få undervattensbilder på de döda valarna. Ute till havs var helt uteslutet. Det finns inga möjligheter att genomföra en sådan operation. Vi kom fram till att det bästa alternativet var att med största försiktighet genomföra ett dyk med hjälp av en undervattensskoter direkt utanför valstationen då valfångstskeppen transporterar valarna. Utanför stationen sträcker sig en 300 meter lång pir. Skeppen lägger alltid till längst ute på piren. Valarna fästs sedan på linor och de dras sakta in mot stationen.


Det fanns fortfarande lite frågetecken. Sikten i vattnet var ett stort bekymmer. Valstationen ligger längst inne i fjorden Hvalfjördur där även flera utsläpp av sötvatten sker. Dessutom så pumpar man ut blod, fett och andra kroppsrester från de styckade valarna i fjorden. Sen visste vi förstås inte hur valjägarna skulle reagera när de såg mig i vattnet.


Väl på plats i Hvalfjördur gjorde jag ett testdyk en bit från stationen för att testa utrustningen och se vad jag har att jobba med för sikt. Jag genomförde dyken i en 3mm tjock dräkt för att spara så mycket vikt och på sätt vara så snabb som möjligt. Kylan kändes av i det 11-gradiga vattnet… Skotern jag använde var en Scubajet Pro. Det är en liten skoter som jag på bästa möjliga ”biltema-sätt” monterat på mitt vattenhus. Det är en snabb men tung rigg.


Sikten var precis som vi misstänkte inget vidare. Som tur var så har jag en vana av att dyka i dåliga siktförhållanden och vet att man fortfarande kan få ut mycket av bilderna med hjälp av lite (ok ganska mycket) redigering. Artificiellt ljus är uteslutet och man måste tänka på var man har solen.


Vi spanade längs valstationen efter en bra plats att gå ned i vattnet på. Vi hittade några större stenar där jag bestämde mig för att ha mitt gömställe samt ett en bra upphämtningsplats där jag skulle bli hämtad med bil direkt efter operationen. Vi ställde in siktet på att genomföra våran dykoperation på den kommande måndagen.


Vid 04:30 så åkte vi från våran hyrda lägenhet mot fjordens öppning. Här spanade vi längs horisonten efter valfångstskeppen. Vi visste sedan tidigare att när vi väl ser skeppet på horisonten så har vi lite drygt två och en halv timma på oss och det skulle bara ta oss 30 minuter att köra från fjordens öppning till stationen.


En timma gick. Två timmar gick. Nio timmar gick… ingenting på horisonten. När klockan var 22:00 så gav vi upp samtidigt som ljuset sakta försvann bakom fjälltopparna.


Dagen efter var vi återigen uppe med tuppen och anlände tidigt till fjordens öppning.


En timma gick. Två timmar gick och plötsligt såg vi skeppet på horisonten! Efter ett tag kunde vi se 2 stycken döda sillvalar som släpades på styrbord sida.


Vi åkte snabbt in mot fjordens slut och promenerade i all diskrethet mot mitt gömställe. Väl där bytte jag om och min kollega tog mina saker till bilen och körde sedan den sista sträckan till stationen för att hålla utkik.


Jag såg hur båten började närma sig. Det gick långsamt. Det kändes som att tiden stod stilla. Jag visste att när båten är 1 meter framför piren så skall jag påbörja min simning med skotern. Det var en strecka på drygt 350 meter. Då skulle jag vara på plats vid skeppet när de påbörjade lossningen av valarna.


Det kändes som att jag flög fram genom vattnet. Mängder av olika tankar fladdrade förbi inuti mitt huvud.


Väl halvvägs till skeppet så försämrades sikten. Vattnet fick en rosa nyans. Dom hade satt igång pumparna som för ut alla rester i havet… helvete… helvete… helvete… Nåväl, det är bara att gilla läget – det fanns ingen återvändo. Jag fortsatte mot skeppet och sikten blev något bättre men långt ifrån bra.


Väl framme vid skeppet såg jag hur en folkmassa samlades för att titta på den mystiska fridykaren i vattnet. Stämningen blev genast väldigt sämre då ägaren för Hvalur HF kom till kajen och såg ner på mig. Jag försökte att inte titta dit utan bara göra vad jag simmat dit för att göra. jag simmade närmre… men såg fortfarande inte valen under ytan trots att jag bara var drygt 2 meter ifrån den. Jag tog ett extra krafttag och gled närmre. Besättning blev genast väldigt aggressiva. De började skrika och trots min bristfälliga isländska så förstod jag att det inte var några snälla saker. Situationen blev genast mer allvarlig när jag hörde att de startade motorn på skeppet igen. Då var jag tvungen att backa.


Jag simmade bort 15 meter från skeppet och positionerade mig snett framför skeppet istället för att invänta indragningen av valarna.


När valarna började dras in så bestämde jag mig för att ta ett så kallat splitkort. Det betyder att halva bilden är tagen under ytan och den andra över ytan. Sikten och ljuset gjorde det dock svårt så jag bestämde mig för att ta två bilder. En över ytan och en under ytan för att sedan sätta ihop dom tillsammans efteråt.





När jag genomfört detta så blev sikten genast sämre. Skiten som kommit ut från pumparna drev på ytan mot piren och dessutom så blödde valarna som nu drogs in kraftigt. Jag kände att det inte fanns mer att hämta från detta dyk så jag satte fart mot upphämtningsplatsen ca 400 meter bort.


Väl på land så väntade arga valjägare och polisen. Med respekt mot de aktivister som finns på plats på Island, så vill jag inte gå in på resten i nuläget. Men allt gick väldigt lugnt till.


Efter att polisen lät oss gå så bestämde vi oss för att dokumentera valjakten från land istället. Under ett par dagar kunde vi se tre stycken döda djur där det krävts mer än en harpun och där den första harpunen inte detonerat. En hona hade 4 stycken harpuner i sig! Det måste varit en fruktansvärd död.


Vi jobbade tajt med isländsk media och fick till och med uppmärksamhet från den isländska regeringen. Livsmedelsministern sa så här:


”Det är helt klart i mitt sinne att om industrier som bygger på djurhållning eller jakt, inte kan garantera djurens humana överlevnad så har de ingen framtid i det moderna samhället.”


Efter det införde regeringen nya restriktioner för valjägarna. Från och med i mitten av augusti så måste varenda harpun som avlossas att filmas för att sedan studeras av myndigheterna.


Nu väntar vi med hoppfullhet på vad regeringen kommer fram till inför nästa års kvoter.



5 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla